Archive for februari, 2011

Motståndet, tillståndet, förståndet – ett inlägg i debatten om en ny arena på Östermalms IP

februari 6, 2011

Vi börjar vår genomgång i tidigt 2000-tal där Djurgården Fotboll precis har tvingats ställa in den allsvenska matchen i den allsvenska slutstriden mot Örebro Sportklubb på grund av att planen inte ansågs vara i spelbart skick. Dagen efter publicerar Djurgården en artikel på hemsidan, som i tydliga ordalag pekar på det ohållbara i att Djurgården nu i två matcher under säsongen (även premiären fick ställas in) inte kunnat genomföra sina matchevenemang på Stockholms Stadion. Djurgården betalade vid tillfället tillsammans med Hammarby betydligt högre hyror än övriga föreningar i landet, vilket rimligtvis bör innebära att Djurgården ska kunna kräva att Stadion skall vara fullt jämförbar med andra arenor och definitivt inte sämre. Eftersom Djurgården är hyresgäst och hyr Stadion i befintligt skick hade man inte heller något inflytande över varken drift eller investeringar i arenan. Stockholms Stad såg vid tidpunkten inte det som ekonomiskt försvarbart att investera i vare sig värmeslingor, dräneringssystem eller presenningar som skulle kunna förhindra incidenter som denna. Sedan dess har mycket hänt, investeringar från Stockholm Stads håll i Stockholm Stadion har gjorts och Djurgården har därför kunnat fortsätta verka på Stadion fram till idag (med ett undantag för året på Råsunda).

38 % av östermalmsborna svarar i östermalmsnytts upplaga från oktober 2010 att de anser att Djurgårdens arenaproblem ska lösas genom att Djurgården även i fortsättningen ska spela på Stadion, med eller utan renovationer. 23 % anser att Djurgården ska få bygga på Östermalms IP och 17 % har ingen åsikt i frågan (övriga tillfrågades procentsatser fördelar sig under kategorierna ”DIF ska samsas med Hammarby IF och spela på Stockholmsarenan som byggs vid Globen”, ”DIF ska få bygga en ny arena på annan plats i Stockholm” och ”Annat”). Rubriken för den redogjorda artikeln är ”DIF-arena – nej tack!”. Vad som inte framgår i artikeln är att de två alternativ som tillsammans utgör 38 % av svaren och tillika grund för rubriksättning inte är ett genomförbart alternativ. 12 % anser att Djurgården ska få bygga om Stadion och fortsätta spela där även i framtiden. I slutet av 2008 och första halvan av 2009 diskuterades detta ingående som ett alternativ, men kom sedan att skrotas eftersom de inskränkningar som skulle behöva göras för att Stadion skulle leva upp till kraven på en modern arena inte är genomförbara på den 100 år gamla och k-märkta olympiaborgen. Eftersom inskränkningar i Stadions arkitektur inte är praktiskt genomförbara finns det heller inga möjligheter att Stadion från och med 2013 kommer att leva upp till den UEFA:s arenakrav, varför Djurgården från och med 2013 inte kan spela allsvensk fotboll på Stadion. Att 26 % av de tillfrågade ändå förespråkar denna lösning väcker ytterligare frågor kring hur pålästa respondenterna är i fallets natur, alternativt östermalmsnytts faktainsamlande i anslutning till omröstningens utformning.

I samband med att Djurgården tillsammans med Stockholm Stad undersökte alternativet med ett ombyggt Stockholm Stadion som ett framtida hem för Djurgården Fotboll kom den mediala bilden återkommande att utmåla projektet som ett hot mot friidrotten, och i Dagens Nyheter fick friidrottsutövare ofta komma till tals och svara på ledande frågor om vad Stadion betytt för dem. Flera av dessa utövare tillhörde inte den svenska utövarkretsen och endast besökt Stadion vid enstaka tillfällen men gavs ändå betydande medialt utrymme.

Representanter för Djurgården (förening och supportrar) som är Stadions överlägset mest frekventa besökare och största hyresgäst, med sina ca 15 evenemang per år och tiotusentals supportrar tillfrågades inte om vad Stadion betyder för dem. Om det finns ett samband mellan Dagens Nyheter och artiklar som syftade till att ”rädda” DN-galans existens på Stockholms Stadion låter undertecknad vara osagt och lämnar till läsare att dra eventuella slutsatser om.

Om beskedet kom som en besvikelse för alla de Djurgårdssupportrar som hoppats på Stadion som en framtida arena för Djurgården Fotboll, så var friidrottsförbundets ordförande desto gladare:

– Mycket positivt. Nu kan vi planera för friidrottsevenemang på stadion. Vi har sökt junior-VM 2012 och Finnkampen kommer tillbaka till Stockholm 2013, säger Karlberg till TT.

För Djurgårdens del gick arbetet vidare. Nu riktades återigen blickarna mot Östermalms IP. Samma plats man några år tidigare fått avslag på eftersom den föreslagna arenan av markägaren Kungliga Djurgårdsförvaltningen (KDF) ansågs för inkräktande på omkringliggande omgivning. Även Storängsbotten underkändes av KDF då den skulle störa ”viktiga siktlinjer”. Stockholm Stad och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt som gick till val på att lova Djurgården mark (även om hon senare kom att omformulera detta vallöfte och göra det mer öppet för tolkning) föreslog under 2008 fem tänkbara platser för en ny arena: Bällsta Allé, Akalla, Loudden, Järvafältet och Hjulstamotet. Djurgården ombads att närmare undersöka förutsättningarna för att driva en arena på dessa platser. Djurgården kom att studera de olika alternativen utifrån olika utgångspunkter, bl.a. publikens, medlemmarnas, fansens och sponsorernas värderingar, möjligheten att finna kommersiella koncept och förutsättningarna för att ha en levande arena året runt. Djurgården påpekade också för staden det faktum att när arbetet inleddes för Djurgårdens del efter valet 2006 så skall staden stå för markinvesteringar och Djurgården för finansieringen av arenabyggnaderna. Djurgården lovades en likabehandling som Hammarby. Markinvesteringarna kom senare att bli en förhandlingsfråga mellan Djurgården och staden. Loudden ansågs vara det enda alternativet som skulle uppfylla de krav Djurgården ställde men på grund av bindande beslut (bland annat gällande förflyttning av oljeterminalen och sanering) skulle inte en arena kunna stå färdig förrän 2020. Således föll även detta alternativ. Blickarna vändes mot Östermalms IP.

I ett gemensamt upprop i september 2009 författat av Alf Johansson, VD Djurgården Fotboll, Douglas Roos, Djurgården fotbolls arenagrupp, Sten Nordin (M) finansborgarråd i Stockholm Stad och Madeleine Sjöstedt (FP) dåvarande kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm Stad var man helt eniga över det faktum att Stadion inte kunde byggas om till en fotbollsarena som lever upp till Uefas krav från och med 2013. Om Stockholms Stadion tidigare var huvudspåret skiftades nu fokus återigen mot Östermalms IP.

I en uppmärksammad studie som behandlar Stockholms Stads köp av ett koleldat kraftvärmeverk från ASEA, av professor i förvaltningsekonomi Bengt Jacobsson finns mycket intressant att hämta som kan appliceras på Djurgårdens arenaprojekt. Jacobsson konstaterar att genomförandet av stora projekt (i det här fallet inom energisektorn) i en organisation som Stockholm Stad kan göra vem som helst förtvivlad. Lika lätt som det är att etablera ett alternativ, lika svårt är det att göra det alternativet till det enda, slutgiltiga alternativet.

Beslutssituationen i Stockholm kännetecknades av att öppna och slutna perioder efterträdde varandra. I en öppen period diskuterades och kalkylerades många alternativ där ambitionen var att räkna fram det bästa alternativet och den politiska debatten var ofta livlig. I en sluten period däremot övervägdes endast ett eller ett fåtal alternativ. I Stockholm, som den energipolitiska debatten illustrerar, var det mycket lättare att öppna än att sluta beslutsprocesserna. Ofta brukar det betraktas som eftersträvansvärt att ha många alternativ men Jacobsson konstaterar att det de många alternativen snarare blockerade beslutsprocessen än att föra den framåt. Ju mer utförligt för- och nackdelar presenterades desto svårare tycktes det bli att alls åstadkomma något beslut. Samtidigt som nya alternativ diskuterades öppnade man återigen upp för gamla alternativ som redan hade avskrivits. Frustrationen var därför stor hos de aktörer i den energipolitiska debatten som ville komma till ett faktiskt beslut och därmed stänga beslutsprocessen. Jag tror många Djurgårdare med mig kan känna igen denna frustration. Debatten gällande Djurgårdens arenaplaner följer i mångt och mycket samma mönster som den energipolitiska debatten som under många år verkade gå mot en lösning (sluta processen) men där det faktiska beslutet ständigt kom att skjutas upp av de aktörer som motsatte sig den föreslagna lösningen (öppna processen). Maximal slutenhet av processen innebär att organisationen har beslutat sig för ett alternativ. I figuren nedan använder jag mig av Bengt Jacobsson figur men applicerat på Djurgårdens arenaprojekt.

Djurgården har återkommande arbetat för att sluta processen genom att tillsammans med Stockholm Stad hela tiden arbeta med ett huvudalternativ. Om Stockholm Stad tidigare haft en annan agenda får läsaren själv reflektera kring. När Stadion återigen lanserades som huvudspåret sade Bo Lunquist:

– Först kan konstateras att jag är väldigt glad över att vi nu hunnit så långt att de ansvariga politikerna klart har slagit fast att Stadion är alternativ nummer ett, eller helt enkelt det alternativ som gäller, för Djurgården Fotboll. Jag har själv, tillsammans med främst Tommy Jacobsson och Bror Anders Månsson, arbetat i åtta år med vårt elitarenaprojekt och nu ser jag äntligen lösningen i sikte. Det känns oerhört skönt. Min vision har hela tiden varit att Djurgården ska ha en arena som vi själva förfogar och styr över. Vi skall inte vara hyresgäster – våra fans och medlemmar ska känna att arenan är ”vår”. Det andra är att jag anser att vi skall även fortsättningsvis geografiskt finnas i närheten av där vi alltid funnits. Ett Stadion anpassat till framtiden har därför alltid varit vår prioritet nummer ett” … Idrottsborgarrådet har tillsatt resurser och vi har seriöst undersökt olika möjligheter i direkt anslutning till Stadion. Men hela tiden har vi kommit tillbaks till Stadion som det bästa för alla parter, men med beaktande av friidrotten … Jag vet att det ifrågasatts om vi inte sett den nya nationalarenan eller den nya arenan på Söder som ett alternativ. Vi har i olika sammanhang blivit uppmanade att gå in i en sådan lösning. Det har för mig själv aldrig varit ett alternativ, eftersom jag anser att en förening som Djurgården, både ur en ekonomisk och ur en känslomässig synvinkel, skall ha en egen arena. Dagens besked från Idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som hela tiden mycket rakryggat stått fast vid sitt löfte till oss, och finansborgarrådet Sten Nordin skall ses som en för Djurgården mycket positiv avsiktsförklaring efter allt arbete som lagts ner från båda håll … Jag känner mig nu mycket övertygad om att vi kommer finna en lösning som innebär att vi blir den enda förening i Stockholm som kommer att disponera, planera och utveckla vår egen arena.

Att Djurgården här hoppades att man närmade sig ett slutgiltigt besked i arenafrågan råder det inget tvivel om. Kanske underskattade man det motstånd som skulle komma att följa. Inte heller hjälpte den mediala bilden Djurgården att stänga processen. Motståndare till planerna om ett ombyggt Stadion (som fortfarande var på utredningsstadiet) mobiliserade främst i tidningen DN och Djurgården utmålades nu som den förening som hotade friidrottens vara på stadion. Djurgårdens vara eller icke-vara var inte något som det lades speciell stor vikt vid. Som jag konstaterade inledningsvis fick endast förespråkare för friidrotten komma till tals i debatten. Trots att tre av de sex förslag, som senare kom att presenteras i stadshuset, inkluderade friidrotten på ett ombyggt Stadion så hade media sin bild klar: det fanns inte plats för Djurgården på Stadion. Man kan tillåta sig själv att leka med tanken och reflektera kring i hur många andra sammanhang den största betalande hyresgästen, med flest evenemang och besökare ges så lite utrymme i opinionsbildning och beslutandeinflytande? Djurgården Hockey?

När Stockholm Stad var nära att komma till ett slutgiltigt beslut i den energipolitiska debatten vaknade motståndarna och insåg att det var dags att mobilisera. Det var dags att agera. När slutenheten blev ”för stor” förstärktes engagemanget och argumentationen hos dem som inte var för det alternativ som processen höll på att slutas kring. På samma sätt mobiliserade motståndarna till Djurgården och Stockholms Stads planer för Stockholms Stadion. Bengt Jacobsson konstaterar att i den energipolitiska debatten (återigen är likheterna slående) att det största problemet utifrån Stockholms perspektiv inte längre var att hitta det bästa alternativet. Det svåra var att hålla alternativ borta, dvs. att åstadkomma och bibehålla slutenheten i processen. Det skulle visa sig vara lätt att öppna beslutsprocessen genom att lansera och etablera nya alternativ. Det tycktes som att det bästa sättet att argumentera mot ett alternativ var att lansera ett nytt. Det här var en utstuderad taktik i den energipolitiska debatten och som vi ska se har taktiken även
anammats av motståndare till Djurgårdens olika arenaprojekt. Jag säger olika eftersom att Djurgården under de senaste tio åren har utrett ett antal alternativ, med den gemensamma nämnaren att man mött kompakt motstånd och ofta blivit hänvisade till andra platser.

Eftersom det blev allt svårare i den energipolitiska debatten att kalkylera fram ett ja eller nej till alternativ A, var det lättare att lansera alternativ B. Det blev ett sätt att skjuta beslut på framtiden samtidigt som man inte framställde sig själv som nej-sägare utan konkreta alternativ. Att förespråka ytterligare utredningar blev ett sätt att köpa sig mer tid. När ett alternativ hade arbetats fram som ”det enda” var det effektivaste sättet att stoppa det att lansera ett nytt alternativ. Detta i sin tur öppnade upp processen på nytt och ledde till att ännu fler alternativ lanserades och jämfördes med varandra.

För de Djurgårdare som följt med i diskussionen och läst de debattinlägg som författats av motståndarsidan känns mönstret igen. I ett debattinlägg på DN Debatt i anslutning till valet 2010 ger miljöpartiets oppositionsborgarråd i Stockholm Stad Yvonne Ruwaida och Stefan Nilsson, gruppledare i Stockholm Stad uttryck för just en sådan taktik att lansera nya alternativ för att förhindra att processen sluts. När detta debattinlägg publiceras har Djurgården och Stockholm Stad av olika anledningar fått ge upp Stockholm Stadion som huvudspår. Istället har man återigen riktat blickarna mot Östermalms IP. I ett gemensamt uttalande i augusti 2010 fastslår Djurgården och Stockholm Stad att man är överrens om att gå vidare med en arena på Östermalms IP:

– Vi har idag fortsatt diskussionen som inleddes på vårt möte i maj. Vi konstaterar att det finns mycket arbete kvar att göra för att Djurgården ska kunna bygga en arena på Östermalms IP, men att det finns goda möjligheter att lyckas” säger kultur- och idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) och Tommy Jacobsson, ordförande i Djurgården Fotboll … Staden hälsar Djurgården välkomna att ansöka om detaljplaneändring och senare bygglov för arenan. Jag är positiv till projektet och hoppas verkligen det blir av.

För er som har följt med i min genomgång ovan om beslutsprocesser förstår vad som komma skall. Återigen försöker Djurgården och Stockholm Stad sluta processen (se figur 1). Motståndarna kraftansamlar och debattartikel efter debattartikel föreslår ytterligare utredningar. Yvonne Ruwaida och Stefan Nilsson dömer ut planerna för Östermalms IP föreslår ett, jag citerar, ”fortsatt samarbetet mellan staden, Stockholms elitfotbollsklubbar samt de föreningar och klubbar som idag använder Östermalms idrottsplats. Vi är övertygade om att det går finna en lösning som är bra för alla parter” Vidare uppmanar man till fortsatta diskussioner.

Fyra dagar senare skriver tre andra miljöpartister (Tomas Melin, Christian Valtersson och Lorentz Tovatt) på DN debatt ett svar på Yvonne Ruwaidas och Stefan Nilssons debattinlägg under rubriken ”Våra partikamrater har fel om Östermalms IP”. Till skillnad från sina partikamrater har dessa tre satt sig in i förslaget och lyfter fram det faktum att Djurgården vill bygga en av världens mest klimatvänliga arena (något som rimligen borde tilltala miljöpartister?). Dessutom uppskattar man att Djurgårdens förslag innebär förbättrade möjligheter för breddidrotten, i och med att skapar nya ytor för de verksamheter som finns där idag. En stor del av den verksamhet som bedrivs på Östermalms IP är kopplad till Djurgårdens ungdomsverksamhet och få tror väl att Djurgården, som är en av de klubbar i Sverige som satsar mest pengar på ungdomsverksamhet, skulle vilja förstöra sin egen ungdomssatsning (idag står 250 barn i kö som vill spela med Djurgården). Vidare poängterar man att Djurgården ämnar finansiera bygget själva (till skillnad från andra skattefinansierade arenor i Stockholm). Även representanter för Djurgården besvarade samma dag debattinlägget av Ruwaida och Nilsson och pekar på de många sakfel artikeln bygger på. Kortfattat pekar man på att arenan är egenfinansierad, leder till fler ytor för breddidrott och att stor emfas har legat på miljöaspekter. Djurgården pekar också på en otroligt vikig aspekt i ekonomin. Jag tror de flesta, inklusive de som hänvisar Djurgården Fotboll till nya nationalarenan i Solna och Stockholmsarenan på söder, aldrig skulle köpa en bostad eller hyra för den delen en bostad, hur ny den än är, som innebär en skyhög hyra som i längden innebär personlig konkurs. Istället investerar vi i ett boende som är långsiktigt hållbart och som innebär att vi kan ha pengar över till mat, utbildning, våra barn etcetera. På samma sätt måste Djurgården ha i beaktande att man även om 10 år ska kunna betala löner, erbjuda barn och ungdomar plats i sina ungdomslag, ytterligare utveckla sina sociala engagemang som till exempel Djurgårdsandan och drive-in fotboll. Sociala projekt som återkommande hyllats av politiker och frivilliga krafter. Dessutom genererar Djurgårdens matcher viktiga skatteintäkter till staden och för att inte tala om betydelsen en av Sveriges mest anrika och framgångsrikaste klubbar har för sina många supportrar runt om i landet. Djurgårdens anhängare har mobiliserat imponerande mycket och verkligen visat hur viktig frågan är för dem. Man lockade tusentals förespråkare för en arena på Östermalms IP till en aktion utanför Stadshuset. Dessutom har man samlat ihop 20 000 underskrifter som stödjer förslaget.

Olyckligt nog valde Ruwaida och Nilsson att inte bemöta den kritik som följde av deras debattinlägg. Att redovisa var man hittade underlag för att Djurgården skulle ha tackat nej till tio förslag på platser att bygga en nya arena på vore en bra start. Att som ansvarig politiker, med det ansvar som följer av att publicera inlägg i media, fara med sådana felaktigheter måste väcka frågan om samma politikers trovärdighet även i andra frågor. Att dessutom välja att inte besvara kritiken väcker fler frågor än svar. Till en av författarnas försvar (Nilsson) ska sägas att han i debattinlägget och på bloggen försökte bemöta de många upprörda inläggen från förespråkare för en arena på Östermalms IP. Nilsson vill utreda möjligheten att sätta stolar på Stockholms Stadion. Miljöpartiet lyfte inte frågan om stolar på Stadion när en ombyggnation av Stockholms Stadion var huvudspåret under 2008 innan förslaget kastades i papperskorgen. Nu när Djurgården och Stockholm Stad försöker sluta processen och finna en lösning på Östermalms IP så vill miljöpartiet öppna processen igen (se figur 1) genom att föreslå en utredning av ett redan förkastat alternativ. Det bästa sättet att argumentera mot ett alternativ är att lansera ett nytt.

Om vi ska tro Bengt Jacobsson forskning kring beslutsprocesser är det positivt om vi inte hör så mycket om arenafrågan. På diverse forum brukar det låta att det är oroväckande tyst i arenafrågan och utifrån detta dras ofta pessimistiska slutsatser. I en sluten period försöker man binda upp aktörerna kring ett eller ett fåtal alternativ. Kalkylerandet är mindre betydelsefullt än ansträngningarna att binda upp sig själva och andra aktörer till det förslag, man försöker stänga processen kring, i det här fallet Östermalms IP. När Stadion var huvudspåret kommenterade Bo Lundquist tystnaden såhär:

– Jag vet att många har undrat över min tystnad beträffande arenafrågan och Djurgårdens medlemmar har inte fått tydlig information om hur arbetet fortgår. Detta har varit ett stort problem för mig. Det har varit, och är, många parter och intressen inblandade. Om de förhandlingar och diskussioner som skett förts ut till offentlig debatt vet vi att låsningar mycket lätt kunnat uppstå och vår bedömning har varit att sådana låsningar mycket lätt hade kunnat stoppa, eller avsevärt fördröja, hela frågan. Jag ber mot denna bakgrund om överseende med en ofullständig information, men hoppas alla har förstående för motiveringen.

Vi kanske därför bör fråga oss huruvida vi vill att arenafrågan ska diskuteras offentligt, då det tenderar att snarare öppna processen där motståndare återkommande skjuter på beslutet genom att lyfta fram nya alternativ. Ofta känns inte dessa förslag helt seriösa utan syftar nog snarare till att få Djurgården till Stockholmsarenan. Om dessa personer är likgiltiga eller okunniga om konsekvenserna av skrytbygget Globen för Stockholmshockeyn hjälper tyvärr inte oss. De som har hängt med såhär långt låter sig inte luras av fullsatta derbyn, fina publiksiffror och journalisters skriverier om stockholmshockeyns återuppståndelse. Faktum kvarstår att Hammarby Hockey inte finns längre, AIK:s överhängande konkurshot där man förra säsongen efter nio säsonger i lägre serier var några minuter ifrån att gå i konkurs samt Djurgårdens krisande ekonomi, trots finalspel förra året efter många år streckdansande. För många Djurgårdare, och AIK:are för den delen också är stockholmshockeyn en plågsam påminnelse om vikten av att äga sina egna arrangemang och inte tvingas hyra in sig till ockerhyror på någon multiarena utan geografisk koppling.

Jag valde att lägga lite extra emfas på Ruwaidas och Nilssons debattinlägg eftersom det väl illustrerar hur många av motståndarnas debattartiklar är uppbyggda. Många av de frågetecken som väckts skulle de få svar på om de brydde sig om att läsa in sig i ämnet. Djurgården har tagit fram en utmärkt sida för just detta syfte: http://nyaostermalmsip.dif.se/. Under frågor och svar ges svar på många av de punkter som motståndare till bygget tar upp, såsom breddidrotten, ekonomi, reinvesteringar i Östermalms IP, miljöpåverkan etcetera. Frustrationen är därför påtaglig när man gång på gång får svara på kritik som inte grundar sig i fakta. Fakta som finns så lättillgänglig.

Ett vanligt argument bland de motståndare som kommenterar artiklar är varför Djurgården, som nu haft det kämpigt några år med dalande publiksiffror, behöver en arena för 18 000 åskådare. Publiksiffror styrs såklart av de sportsliga resultaten och de sportsliga resultaten går upp och ner. Sportsliga framgångar som blir allt svårare att uppnå när egenägda arenor blir allt viktigare för ekonomin. Om vi tittar på Djurgårdens publiksiffror under 2000-talet kan vi konstatera att Djurgården under sina guldår låg på ett snitt på mellan 13 000 och 14 000 åskådare. Detta trots att Djurgården spelar på en arena som i ärlighetens namn (hur charmig den än är) inte lämpar sig speciellt bra för fotboll. Det finns tillexempel begränsat med platser under tak och de platser som är belägna på respektive kortsidor erbjuder inte mycket till fotbollsupplevelse. Att Djurgården snittade 14 000 åskådare i allsvenskan och fyllde Råsunda i sina Europacupmatcher under mitten av 2000-talet var aldrig ett argument som fördes fram när Djurgården jobbade för en nya arena under den här perioden. Nu när det går lite tyngre sportsligt och vi spelar matcher i mars, på en friidrottsarena utan tak på de flesta platserna där publiken får sitta på träbänkar med undermåliga faciliteter, så hålls de vikande publiksiffrorna emot oss. Detta istället för att ses i ljuset av de omständigheter Djurgården Fotboll idag försöker konkurrera med andra allsvenska klubbar som bygger nytt på löpande band.

Swedbank Stadion i Malmö lyfts ofta fram som ett föredöme i arenasammanhang men det var inte många år sen Malmö FF spelade inför halvtomma läktare i superettan. Idag fyller man arenan i takt med att de sportsliga framgångarna infunnit sig. Jag behöver nog inte ytterligare fördjupa mig i samspelet mellan en egenägd arena, ekonomi, sportsliga framgångar och publikökning. För den som fortfarande tvivlar fungerar ishockeyn som ett talande exempel där Djurgården och AIK som hyr in sig i Globen/Hovet för längesedan har blivit omsprungna av klubbar från mycket mindre städer, med mycket mindre supporterunderlag. Det är en tragisk utveckling för två sådana anrika och framgångsrika klubbar med så många supportrar runtom i Sverige. Att Djurgården är Sveriges mest framgångsrika förening med flest och bäst supportar är tyvärr inget som återspeglar sig i plånboken.

Djurgården Fotbolls publiksnitt under perioden 2001-2009:

Lyckligtvis finns det många politiker och debattörer som faktiskt tagit sig tid att läsa in sig i frågan och därefter uttalat sitt stöd. Självfallet kan man vara inläst i ämnet och ändå motsätta sig ett bygge men då bör personen i fråga vara uppdaterad i ämnet och inte fara med
osanningar på det sätt som Ruwaida och Nilsson gör. Centerpartisten och Stockholms stadshus gruppledare Per Ankersjö har på ett tidigt stadium ställt sig bakom Djurgårdens ambition att bygga en av världens mest miljövänliga arena. Han lyfter även det faktum att det inte är varje dag föreningslivet föreslår egna finansieringar utan att man snarare kommer och ber om mer pengar. Dessutom poängterar han att Stockholm kommer att bli en miljonstad inom 20 år och att regionen kommer att öka med motsvarande helt Göteborg. Behovet av idrottsanläggningar kommer att öka enormt när tiotusentals nya stockholmare flyttar in i nya bostadsområden kring Värtan och Frihamnen i framtiden. Det är i anknytning till dessa områden Djurgården vill bygga nya konstgräsplaner och på så sätt möjliggöra för ännu fler än de redan 250 barn som står i kö i Djurgården att spela fotboll. Dessutom kommer Östermalms IP öppnas upp, inte bara för Djurgårdens ungdomslag, utan även för den breddidrott (utöver alla de nysatsningar som görs på breddidrotten) som Djurgården återkommande blir anklagade för att ignorera.

Ni känner igen mönstret. När friidrottsförbundets ordförande uttryckte sin glädje över att friidrotten skulle få disponera Stockholms Stadion för framtida evenemang, så var det inte många som undrade vad som nu skulle komma att hända med Djurgården Fotboll. En förutsättning för att Djurgården ska få bygga på Östermalms IP är att de idrotter som idag använder Östermalms IP ska få lika bra eller bättre platser att vara på. Enligt Carin Jämtin (Oppositionsborgarråd i Stockholm för Socialdemokraterna), som i övrigt ställt sig positiv till arenaförslaget är detta en speciellt svår nöt att knäcka. Jag kan inte dra mig till minnes att en förutsättning för att friidrotten gavs företräde till Stadion inbegrep att Djurgården skulle få ett lika bra eller ett bättre alternativ. Detta verkade inte vara en svår nöt som var tvungen att knäckas innan alternativet med ett ombyggt Stadion kunde förkastas. Inte heller mobiliserade tidningarna för Djurgårdens vara eller icke-vara på Stadion. Idag undrar vissa motståndare var friidrottens utövare ska värma upp om Östermalms IP byggs om. Friidrotten har precis övertagit Stockholm Stadion som fungerat som Djurgårdens hemmarena i herrans massa år, där Djurgården har överlägset fler arrangemang och besökare per år än friidrotten med DN-galan, målgång i Stockholm maraton och till och från finnkampen. Dessutom disponerar friidrotten nu mer eller mindre Malmö Stadion i Malmö och Nya Ullevi i Göteborg i den utsträckning de själva önskar. Läge att mötas halvvägs och ge tillbaka lite? Nu utesluter inte nya Östermalms IP någon breddidrott och tanken är att friidrotten ska fortsätta kunna värma upp i anslutning till Stockholm Stadion. Friidrotten är inte en särskilt stor sport i Sverige. Därför har man på senare år börjat lägga tävlingar i till exempel kulstötning i kungsträdgården för att söka ny publik. Nu heter det att från vissa håll att om skridskobana anläggs på Stadion så kan inte spjuttävlingar genomföras där. Om nu skridskon aktiverar så många personer så kanske skridskon kan ha förtur framför spjuttävlingar i DN-galan, som om jag ska vara ärlig har väldigt svårt att se engagerar många utöver utövarna själva. Alternativt att man genomför spjuttävlingarna någon annanstans på samma sätt som man lagt kulstötningen i kungsträdgården.

Det verkar vara väldigt lätt att säga att Djurgården kan ”spela varsomhelst men inte här” men detsamma gör sig inte gällande när det gäller andra aktiviteter. Kanske är det att dra det lite långt men det är intressant att reflektera kring om friidrotten hade haft lika många evenemang på Stadion som Djurgården har och om Djurgården haft lika få evenemang som friidrotten har om beslutet hade varit till Djurgårdens fördel.

Professor Bo Rothstein vid Göteborgs universitet är särskilt intresserad av områden som jämförande studier kring kvaliteten på offentliga institutioners insatser, socialt kapital (se mera nedan), sociala trångmål och politisk korruption.

Socialt kapital kan förstås som det förtroende och ömsesidighet som präglar individers interaktioner med varandra, inom ramen för olika nätverk. Det finns en del intressant att hämta där. I det aktuella fallet är det många inblandade aktörer: Djurgården Fotboll, eventuella privata finansiärer, Stockholm Stad, Kungliga Djurgårdsförvaltningen, företrädare för de verksamheter som bedrivs på Östermalms IP idag, intresseföreningar etcetera.

Rothstein introducerar oss för begreppet spelteori. Rothsteins spelteoretiska resonemang går ut på att samarbete gynnar alla inblandade parter under förutsättning att alla verkligen samarbetar. Tilliten har en central funktion på så vis att endast via tillit kan det anses rationellt att överhuvudtaget samarbeta. I grunden bygger teorin på att parterna ser en ekonomisk vinst i samarbete. Förutsatt att Djurgårdens förslag på arena innebär ekonomiska mervärden för samtliga inblandade aktörer, samtidigt som Djurgården (numera tillsammans med Stockholm Stad och Kungliga Djurgårdsförvaltningen) finner tillfredsställande lösningar gällande breddidrotten så återstår det att nå ut med alla de positiva mervärden som följer av en arena på Östermalms IP. Från Djurgårdens sida har det ansetts som glädjande att Stockholm Stad och Kungliga Djurgårdsförvaltningen nu ska samarbeta närmare kring vart andra idrotter som inte kan vara kvar på Östermalms IP ska ta vägen. Det har som oftast framställts som att Djurgården sparkar ut andra idrotter trots att man faktiskt erbjuder väldigt bra lösningar. Och i fallet med Stadion så är det ju faktiskt så att Djurgården fick lämna till förmån för friidrotten. ”Djurgården måste hitta lösningar för breddidrotten” har det hetat. Jag blev därför väldigt konfunderad när Madeleine Sjöstedt senast i juli i år kommenterar Djurgårdens nylanserade plan för Östermalms IP:

– Det är inte Djurgården Fotboll som avgör vart verksamheter eventuellt ska flyttas. Jag tycker det är för tidigt av Djurgården att gå ut med de här uppgifterna innan de kan presentera en ordentlig kalkyl.

Hur ska vi ha det? Ligger det på Djurgårdens bord att finna lösningar för breddidrotten eller inte? Nu är man överrens om att samarbeta i frågan. Så långt allting gott.

Självklart ligger fokus på att sälja in projektet till de aktörer som har faktisk beslutanderätt i frågan. Erfarenheten visar att det är många som är ovilliga att ta till sig nya argument och det finns många som vill missförstå. Jag tror att Djurgården (som redan gjort ett fantastiskt jobb i marknadsföringen av arenan) ska fortsätta trycka på de mervärden som arenan för med sig för breddidrotten och ungdomslag. Dessutom skulle jag gärna se att man kanske ännu mer lyfter fram sin ungdomssatsning och projektet Djurgårdsandan för att visa på det sociala ansvar man tar. Detta för att nyansera bilden av klubben och dess supportrar. När jag intervjuade Alf Johansson i min studie beskriver han situation som stundtals hopplös:

– Media trummar på. Förr oss är det hopplöst. Det spelar ingen roll vad vi gör. Om vi försöker gå ut och förklara hur det var då blir det precis som att vi går ut och slätar över … Det enda vi kan göra är att förklara att vi tar avstånd från alla typer av våld i samband med fotbollsmatcher och när vi får veta vad som har hänt om vi får veta vad som har hänt, då först kan vi agera.

Alf Johansson upplever vidare att fotbollens ”problematik” bedöms utifrån andra utgångspunkter och drar till paralleller till hur andra samhällsproblem uppfattas:

– Ja, det gör det ju. Det är tveklöst. För att på något vis tar man fotbollen och sätter vid sidan av och säger titta här, här måste klubbarna ta ett ansvar, varför gör inte klubbarna någonting, varför stänger inte klubbarna av. Väldigt mycket sådant här … Det blir kanske lite skarpare eftersom den blir så officiell och publikt. I övrigt har du en motsvarande problematik i krogkön men det är sällan du hör någon skrika efter att det är krogägaren som ska ta ett ansvar för vad som sker runt Stureplan. Då tycker alla att det är självklart att det är polisen som ska ta ansvar. Men är det bråk utanför en fotbollsarena eller fotbollsrelaterat bråk på Stureplan så skriker alla att här måste fotbollsklubbarna ta ett större ansvar … Det där är subkulturer som härjar, det är jävligt svårt för oss.

Även om dialogen är bra mellan Djurgården, Stockholm Stad, Kungliga Djurgårdsförvaltningen med flera så har media ändå ett stort inflytande genom att man når ut till en bred publik. Att Stockholm Stad och Kungliga Djurgårdsförvaltningen bryr sig om vad opinionen tycker är inte en alltför vild gissning. Om medias framställning är osympatisk mot säg Djurgården i den mån man beskriver Djurgårdens arenaplaner som ett hot mot breddidrotten blir det desto viktigare att lyfta fram att Djurgården är så mycket mer än ett herrlag i fotbollsallsvenskan med ”ölglada” supportrar. Att man satsar stora miljonbelopp på barn- och ungdomsfotboll, att man tar ett socialt ansvar och att man faktiskt genererar stora intäkter till staden. Varje fullsatt Globen i förra årets finalspel i hockeyn inbringade flera miljoner i samhällsintäkter. Därför är det olyckligt att media ofta endast väljer att rapportera vad poliskommenderingen kostade vid det aktuella tillfället.

När vi nu går in i 2011 hoppas jag att Djurgården får ett erkännande för det enorma arbete man lagt ned för att få till stånd en egenbygd och egenfinansierad arena. Det har funnits på Djurgårdens dagordning sen 1950-talet att spela på en ny arena, anpassad till fotbollen och Djurgårdens krav. Att Djurgården som en av få klubbar är villiga att betala för kalaset själva och samtidigt bygga en av världens mest miljövänliga arena är alla faktorer som borde tala för projektet. Carin Jämtin sa inför valet att Djurgården hade gjort sin hemläxa, att man lärt sig från tidigare avslag och utifrån dessa utformat ett alternativ där alla blir vinnare: från bredd- och skolidrotten till miljövänner, närboende och Djurgårdare. Stockholm Stadion är inte längre brukbar från och med 2013. Jag hoppas att ett för oss positivt beslut gällande Östermalms IP kan tas under 2011, så att Djurgårdens ordförande Tommy Jacobsson, lika glatt som friidrottens ordförande kunde konstatera att friidrottens framtid finns på Stadion, kan konstatera att det finns en framtid även för en av Sveriges mest anrika och framgångsrikaste förening Djurgårdens IF. Jag hoppas att Djurgården ges en chans att få
fortsätta skänka glädje till sina tiotusentals supportrar, sysselsätta sina många barn-ungdomslag och utveckla sina sociala projekt även i framtiden. Hur kan denna önskan ses som ett hot och inte för vad det är- ett fantastiskt projekt?

Hur slutade då den energipolitiska debatten som jag använt för att illustrera beslutsprocessen? Stockholm Stad och ASEA kunde till slut sluta processen och komma till ett beslut om upphandling. Upphandlingen verkade under perioder hopplös att genomföra med otaliga bakslag för projektet, men till slut lyckades man ändå komma förbi alla hinder. Låt oss hoppas att likheterna mellan upphandlingen och projektet Nya Östermalms IP fortsätter även nu när Djurgården går in i slutspurten av projektet.

Ja till ny arena på Östermalms IP!

pessimisten
Stockholm 2010 12 27