Ett känsloladdat tal

DPAs Martin Lundgren rev ner stora applåder med sitt tal utanför Stockholms Stadshus och därför väljer vi att lägga upp det här på bloggen i sin helhet.

När jag var 5 år gammal tog min pappa med mig för att se Djurgården för första gången. Det var under Djurgårdens storhetstid i slutet av 80 och början av 90-talet. Jag minns hur jag höll på att spricka av förväntningar efter allt jag fått berättat för mig. Jag minns också hur Djurgården förlorade med 5-6 mål inför en ganska tam publik och att jag storgrät hela tredje perioden.
Efter den dagen var jag fast som supporter, men det skulle dröja nästan tio år till innan jag förstod vad den där stämningen som alla pratade om innebar. 99 gjorde jag mitt första år i klacken på Sofia, 14 år gammal och jag var frälst.
Med ungdomligt oförstånd och ovetskap så visste jag inte då vad Globen inneburit för generationer av inbitna Djurgårdare före mig och hur förödande den blivit för Stockholmshockeyn – ett gammal flaggskepp i stockholmsidrotten.

Men idag vet jag. Idag förstår jag. Idag har jag insikt.
Jag vet att Djurgården Fotbolls framtid står på spel. Jag förstår att om Djurgården Fotboll skall spela allsvenskt i framtiden kan man inte vara hyresgäst hos ett internationellt arenabolag. Jag har insikt i att politik inte är särskilt enkelt.
Allt detta förstod jag redan en kall vinterdag för 7-8 år sedan när vi marscherade från Stadshagen ner till den samma plats som vi står på idag, bara för att vi behövde nya lampor på Stadion och inte ville spela på Råsunda.
Allt detta visste jag när de blå politikerna dyrt och heligt inför förra valet lovade att inte upprepa samma misstag som de röda under föregående mandatperiod gjort i arena och idrottsfrågan i Stockholm när dem blå inför valet för fyra år sedan högtidligt proklamerade att ”Vi ordnar marken. Djurgården bygger. Spaden i marken innan mandatperioden är slut”. Som förstagångsväljare var mitt beslut inte särskilt svårt då.

För att ta till vara på Djurgårdssupportrarnas intresse och skapa den perfekta fotbollsarenan så grundade vi då DPA – Djurgårdspublikens Arenagrupp. Vårt arbete under dessa fyra år har varit rigoröst och jag kan stolt säga att utan det arbete som vi gjort hade vi inte stått här idag – bara ett politiskt beslut från en egen arena. DPAs enda syfte och mål är att uppföra en arena anpassad för stockholmares i allmänhet och Djurgårdare i synnerhets behov. Era behov, mina behov – deras behov.
Nu står jag här, snart fyra år efter grundandet av DPA och frågar mig – vad har hänt med alla löften? Egentligen ingenting. Det är Djurgården, inte Staden som möjliggjort mark. Det är Djurgården, inte staden som drivit frågan framåt. Det är Djurgården, inte Staden som pressar på för att infria det vallöfte som avgjorde valet 2006 för många av oss.
Vad är ett löfte värt, frågar jag mig? Allt är ett löfte värt, allt. Framförallt om det kommer från dem som vi valt att leda och styra vår stad.

Märk mina ord – det handlar inte om att vi är obstinata huliganer som kräver det ena och det andra. Vad är det vi önskar? Vi önskar att möjliggöra världens mest miljöanpassade arena och skapa i idrottspark i världsklass som sannolikt saknar motstycke i världen. Gratis.
Vi önskar att skapa ytterligare möjligheter för idrottande ungdomar, vi önskar öka möjligheter till spontanidrott, vi önskar skapa möjlighet till en modern och välanpassad plats för rekreation för generationer av stockholmare att komma. Gratis.
Vi har gjort allt det som står i vår makt för att det bara skall vara för Madeleine Sjöstedt att säga ”JA!” och bli en hjälte i Stockholm.
Jag vänder mig nu till er, våra politiker. Om det här är vad vi klarar av att åstadkomma en lördag mitt i semestern. Tänk då vad vi kan åstadkomma i ett val i höst. Ni kan få vår röst och vårt stöd. Allt vi vill ha är möjligheten att välja vår egen framtid.

Om tio år så ser jag mig stå brevid en konstgräsplan på Hjorthagen eller Storängsbotten ivrigt påhejandes mins barn i blårandiga matchtröjor. Om tio år så ser jag mig gå med mina barn i hand, lidingövägen upp och höra deras förväntningar, som min far en gång gjorde med mig. Om tio år så ser jag mig stå på en ny arena på klassisk idrottsmark där Östermalms IP en gång låg.
Det vi gör idag är inte för oss. Det är för generationer efter generationer av fysiskt aktiva stockholmare och Djurgårdare. Jag vill med stolthet kunna säga, när jag sitter gammal, småfet och tjurig på min sittplats att ”Se på det här ungar – det här skapade vi för er”.
För Stockholm, för idrotten, för Djurgården – för framtida generation.
VI VILL SE – JA TILL ÖIP!