Nyligen presenterade Stockholms stad exploateringskontorets förslag för placeringen av en fotbollsarena för Djurgårdens IF. Kommunen har dock glömt det faktum att de ursprungliga planerna för en arena vid Storängsbotten skrotades på grund av ett odemokratiskt beslut som fattades av en odemokratisk institution.
Om inte arbetet med att modernisera de svenska elitfotbollsarenorna accelererar riskeras inte bara de allsvenska klubbarnas konkurrenskraft utan på lång sikt även ungdomsfotbollen. Det må vara ett faktum att elitfotbollen idag inte ser ut som den gjorde då Sverige mötte Brasilien på Råsunda för femtio år sedan i vårt landslags förmodligen enda VM-final någonsin. Den ideella sidan av elitfotbollen har liksom folkparkerna försvunnit och ersatts av vinstdrivande initiativ som besitter en flexibilitet och ekonomisk uppbackning som de ideella folkrörelserna saknade.
Detta är dock inte av ondo. Ungdomsfotbollen lever i högsta grad och är en vital del av svensk idrotts framtid. Allt fler, inräknat klubbledningar och supportrar, inser att framtiden för svensk klubbfotboll knappast är att konkurrera med de resursstarka klubbarna på kontinenten. Vi ligger sannolikt alltför långt efter för att hinna ikapp. Istället ligger potentialen i att få fram och förädla unga spelare som sedan kan söka sig vidare till de stora drakarna.
Vad krävs då för att svensk fotboll skall kunna gå vidare på denna, den enda, utstakade vägen framåt? Arenasituationen är enligt oss den enskilt viktigaste faktorn för att klubbarna i framtiden skall kunna bedriva sin verksamhet med både bredd och spets. Därför riskeras även bredden och ungdomsfotbollen om inte klubbarna ges möjlighet att tjäna pengar på driften av en egen arena. I Stockholm utövar runt 60 000 vuxna och ungdomar fotboll enligt Stockholms Fotbollförbund. En inte obetydlig del av de aktiva ungdomarna bedriver sin hobby i Djurgårdens IFs regi.
När Kungliga Djurgårdens förvaltning sade nej till planerna på en arena på deras mark invid Storängsbotten så hänvisade de till att de ville bevara de befintliga siktlinjerna på platsen. Vi ställer oss frågande till markförvaltarens handlande och argumentation på en rad punkter.
• Vilka siktlinjer måste bevaras?
• Vikten av ovanstående argument kontra vikten av allmänintresset för fotbollens utveckling och fortlevnad.
• Vikten av ovanstående argument kontra vikten av att hålla norra Djurgården levande.
• Bristen på insyn i Kungliga Djurgårdens förvaltning.
• Bristen på kommunikation från Kungliga Djurgårdens förvaltning mot berörda parter.
Om det finns ytterligare argument mot en arena på den kungliga marken så är det hög tid för förvaltaren att lyfta fram dessa och åskådliggöra dem så som sig bör i en demokrati. Vi ställer oss frågande till varför det inte är passande med en så publikdragande attraktion som en evenemangsarena på denna mark som är öronmärkt för just rekreation och idrott. Vi anser att det till och med skulle vara gynnade för norra Djurgården att i framtiden kunna locka större skaror besökare som bidrar till att hålla det idag nedgångna området vid liv. Hittills har markförvaltaren inte bemödat sig möta argument som dessa utan envist hänvisat till siktlinjerna. Denna typ av argumentationsstrategi måste anses vara både odemokratisk och på en ovanligt låg nivå.
Vad som står på spel är alltså många ungdomars möjlighet att spela fotboll, utvecklas och bli till de förebilder som fotbollsstjärnor idag är. Dessutom står demokratiska värden på spel. Vill Stockholms stad verkligen ge upp dialogen med markförvaltaren och därmed ge bort inflytandet över en stor del av vår stads grönområden till en insynsskyddad och otidsenlig institution?
Om kommunen erkänner vikten av att gynna ungdomsidrotten och hålla demokratiska värderingar högt så bör dialogen mellan Stockholms stad, Djurgårdens IF och Kungliga Djurgårdens förvaltning återupptas.
/Richard Nordström
